S

Allt känns verkligen helt värdelöst. Har inte lust med nånting. Men vad gör man?

Är egentligen hur trött som helst, men kan inte sova. Samma lika var det igår kväll. När jag väl somnat vaknar jag titt som tätt. Vrider och vänder på mig.


Idag lagade vi en massa mat i skolan. Så vi i OP08 fick en fyra rätters lunch. Inte illa va? Gott var det. Mätt som få blidde man.. Dessutom har jag varit duktig och joggat idag. Sen har jag bakat en tårta för pappa fyller år imorgon. Jag är typ master på att baka tårtor. Tänkte bara skryta lite om det...

I dag konsumerar vi 40% mer antidepresivt än för 10 år sen. Två tjejer i varje klass skär sig och en har ätstörning. Välkommen till 2000-talet!

Är det inte sjukt? Att så många ska behöva må dåligt. Att man ska behöva skära sig för att lindra ångesten. Svälta sig för att tröjan på reklamen ska kunna sitta lika bra som den gör på modellen.
När man skrapar på ytan, så inser man hur många i ens närhet som egentligen käkat eller käkar antidepresivt. Bara i min familj är vi tre av fem som gjort det. Jag är den enda som fortfarande gör det. Jag vet inte hur många kompisar jag har som tar och har tagit det.
Det läskiga är att det finns så otroligt många olika sorter och att alla reagerar olika på dom. Och att så många "får fel" utan att säga ifrån. Det som skulle bli räddningen gjorde det hela ännu värre. När något sådant händer blir det lätt att man skyller på doktorn. Allt är doktorns fel. Klart doktorn måste fatta att han/hon gav mig fel medicin. Men hur ska doktorn kunna veta om man inte säger nåt? Visst, doktorn kan självklart informera om att alla reagerar olika och sånt. Men det är patienten som måste berätta hur den upplever allt som händer och sker. Men jag förstår samtidigt patienten som skyller på doktorn. Jag är själv inne på min andra sort. När jag började med min första, tyckte jag först att det funkade. Först fick jag genomlida ungefär en månad av biverkningar, sen återstod endast ett fåtal under hela perioden. Efter ett tag kände jag att det nog inte var så mycket bättre. Så efter rådgivning med min husläkare så höjde vi dosen. Detta blev ett av mina största misstag. I och med höjningen av dosen kom biverkningarna som jag hade i början tillbaka. Det höll på att sluta illa, men jag återgick till den vanliga dosen och fick en annan medicin utskriven som jag endast ska ta vid ångest.
När det var dags att sluta med min första antidepresiva medicin pratade min husläkare om ny medicin, men i samband med det fick jag kontakt med psyk och hon tyckte det var bäst att dom skötte medicinbytet. Så då fick jag min nya medicin. Och det tackar jag för.

Som vanligt när jag skriver tycker jag att det blir luddigt och jag vet inte riktigt om det är så himla tydligt som jag själv föreställt mig. Dessutom vet jag inte om jag når fram med det jag vill. Hur som.
Jag vet inte om det är något intressant att läsa om och ifall någon kanske vill veta mer. Men jag vet själv hur jobbigt det är med alldeles för mycket text, man blir less. Orkar inte läsa.

Jag gillar bara facebook mer och mer. För nån vecka sedan letade min mamma upp några släktningar från blekinge och hittade några av mina sysslingar. Då skrev en av dom till mig och informerade mig om att vi var sysslingar. Och hur kul är inte det på en skala? Jo mega kul! Träffade henne och hennes systrar 02 - 03 nån gång tror jag. Då hade hon glasögon och såg helt annorlunda ut. Det är så mycket man går miste om gällande andra som man ändå är släkt med. Nu är visserligen inte sysslingar så jätte nära släkt, men iaf. Jag blir så jäkla avis när folk träffar sina kusiner och har bra relation till dom. Jag har två kusiner, pojkar. Den ena är 9år och den andra fyller 11år. Jag är alltså rätt mycket äldre än båda. Sen har jag två sysslingar som bor i stan som jag tyvärr inte har nån vidare kontakt med. Sen tog det slut på nära släktingar i min ålder. Så jag blev hur jävla glad som helst när Emma skrev till mig!
Inte nog med det så hittade jag idag ett gamalt ex till min bror som jag inte träffat sen jag var 14 eller nåt tror jag. Och hon är hur gullig som helst! Är det inte roligt när man hittar folk man inte träffat på jätte länge och helt tappat kontakten med? Ansiktsboken är bra. Dessutom gillar jag att man kan tagga folk på bilder. ;)

Sitter i skolan. Skit segt. Dom andra har engelska och jag har håltimme. Har en lektion till, sen slutar jag. Kul va?
I kväll ska jag ut och jogga lite tror jag. Känns som det skulle behövas. På lördag ska jag sega hela långa tagen. Kanske ta en lång promenix med mitt fetto till hund och mysa med mina odjur. På söndag ska jag vara hundvakt till sötaste Ina och Umbra! :D Ska bli mega kul! Har inte träffat dom på jätte länge! Deras matte ska nämligen till Enköping och titta på islandshäst hingstar. Väldans skoj för henne vill jag lova, men väldans skoj för mig som får ta hand om hennes sötnosar. :)

Jag vill köpa ny bikini och hade hittat en sjukt snygg på H&M som jag ville ha. Men modellen passar mig inte för fem öre och jag hatar verkligen det! Det enda som passar är halterneckbh eller trekantsbh, alltså såna som knyts både i nacken och ryggen. Annars är dom förstora runt om eller i kuporna. Nakdelen med att ha stora bröst och vara så smal runt om. BLE! Jag gillare icke.

Jag hatar verkligen att gå ut och gå när det börjar skymma eller är mörkt ute. Och jag hatar att hata det. För snart två år sen hände en grej. Innan dess älskade jag verkligen att ut och gå när det var mörkt. Det bästa jag visste på sommaren var sena kvällspromenader. Men efter det som hände känner jag mig förföljd vart jag än går. Jag känner blicken, iaktagelsen. Att man kan känna sig förföljd av någon man aldrig träffat trodde jag väl inte från början, men nu vet jag bättre... Det värsta är när rösten kommer tillbaka. Orden. Men värst av allt är ändå blicken.

Jag försöker utsätta mig för att gå promenader när det blir mörkt. Trots att jag alltid går med Minga som jag vet med all säkerhet inte skulle ge sig i första taget om något nu skulle hända. Ändå går jag stel som en pinne och hoppar till för minsta lilla. Har jag tänkt att gå en viss runda, slutar det alltid med att jag vänder hemåt tidigare.
Jag kan säga att jag fortfarande känner blicken efter kvällens promenad. Ändå kom jag tillbaka för över en timme sen... Fan vad jag hatar det här.

Ni som känner mig vet att jag har en viss svaghet för kameror, ni som inte känner mig ni vet nu det oxå. Mina kära djur faller ofta offer. Jag tänkte därför bjuda på en del bilder, bara för att. Dom flesta har ni säkert sett förr, men en del saker tröttnar ögat aldrig på...

 


Ante och Minga tycker om att busa.                       SÖT farbror!                       
 


08 besökte vi USA och New York.           Palmer utanför vårat motel.       
 


Grand canyon fick vi beskåda.             Resan avslutades i VEGAS! <3
 


2008 besköte vi även Malta!                       Bror goes dressman         
 


Happypill sågs två gånger.                          Lillasyster sågs en.       
 



Photoshop kanske inte älskar mig... Men jag älskar photoshop!


 


 

Jag är sån som sällan kommer ihåg mina drömmar. När jag väl kommer ihåg dom är det såna som jag inte vill komma ihåg...
I drömmen jag drömde i natt fick jag dela ett jätte trångt utrymme med ett lik. Jag behövde nämligen gömma mig och att dela utrymmet med liket var det enda att göra. Så jag tänkte för mig själv "det är en docka, det är en docka"... Sen efter det kom det värsta... Att träffa dig... Först försökte jag gömma mig, sen när du hitta mig. Det blev så konstigt.
När jag sen vakna rusade det i hela kroppen. Huvud som armar. Mage som ben. Jag vill bara glömma...

ibland hatar jag verkligen att drömma.

Idag tog jag mig en lång promenad med Minga. Vi gick förbi Mallan, Disel och Ida. Vi blev upp vinkade på lite lek. :) Satt och pratade ett bra tag med Mallan, sjukt mysigt! Ida försvann för att duscha, sen gjorde hon oss sällskap ett tag innan hon skulle åka och jobba. Disel och Minga busade, inte så mycket med varandra men lite. Minga hittade en boll som hon blev frälst i. Eftersom Disel inte tyckte så mycket om den så fick Minga den. Så nu har hon en jätte skoj boll att leka med!
Mallan berättade att hon var kontaktperson och tyckte att det var jätte kul! Så nu har jag blivit as taggad på att bli det jag oxå! Skulle vara sjukt kul, tror jag skulle gilla det. Speicellt eftersom jag gillar ledsagningen.
Mallan och Ida är så jäkla mysiga! Får ta och gå förbi där snart igen! :)

Mamma och pappa har åkt in till Norrtälje akuten för pappas axel är troligen urled. Men så kan det gå när inte haspen är på...
Och jag är så sjukt sugen på godis så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Fan.

Idag har varit en helt värdelös dag. Har varit nere och inte gjort ett skit. Eller jo, sov ett par timmar mitt på dagen. Usch och fy och ble! Ogillar verkligen såna här dagar. Att folk är på en och tjatar gör inte saken bättre direkt. Jag hatar tjat. Dessutom hatar jag när folk försöker vara roliga men inte fattar att det inte är läge. Eller att det helt enkelt aldrig är läge.

Varför är världen full av så jävla många idioter?

På idrotten i skolan har vi fått en så kallad träningsdagbok vi ska skriva i allt vi tränar, vad vi tränar, hur länge, hur jobbigt det har varit och hur kul det var. Det ska vi göra fram till sommaren. Kul va? Nej, inte direkt. Vad gör jag för träning liksom? Ut och går med Minga, följer väl kanske med ut med hästarna när jag ledsagar och dansar. Det är ju träning det också, jag bibehåller ju iaf min motion. Iaf det är ju vackert...

Idag har jag absolut ingenting på schemat. Känns på sätt och vis lite torrt. Kanske borde man skriva på en grej som jag borde lämna in till min ena fröke. Visserligen sa hon att det jag redan lämnat in räckte, men jag tyckte att det lilla jag lämnat in sög så vi får väl se. Men jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag skulle vilja göra något kul, men vad? Alltid lika värdelösa lov. Jag har aldrig nåt att göra... Men jag får väl skylla mig själv som inte tar mig i kragen och hittar på nåt. Ja.

Sitter och väntar på att jag och mamma ska iväg och dansa lite. Kul va? Ja, det ska bli sjukt kul. Har dessutom gått en lång promenad idag med mamma och Minga, var sjukt skönt. Så ikväll kommer jag verkligen sova gott efter både promenix och dans.

För snart två veckor sen gick min mobil sönder och jag har fått levt med min brors gamla Nokia. Ingen höjdare då det brusar när man pratar, batteriet håller dåligt och kalendern suger. Kalendern i min gamla mobil var halva mitt liv, där skrev jag upp ALLT! Så nu så hade jag tänkt att jag skulle införskaffa mig en ny. Problemet är att jag har lite knapert med pengar, så jag måste vänta tills iaf den 25:e - 27:e då jag får lön. Eller egentligen till sista, tror inte lönen räcker så jag får vänta på studiebidraget. Har räknat på att med alla pengar som jag lånat ut till folk och itne fått tillbaka så ligger jag 580kr plus. Dom pengarna skulle inte sitta fel, men å andra sidan så räcker inte dom heller till en ny mobil så det är väl lite skit samma. Hur som så har jag iaf hittat två möjliga objekt. Problemet är bara att jag har inte en blekaste om vilken som är bäst, så jag hade tänkt be mina bröder, eller bara den ena, att kolla upp vad han/dom tycker.. Men men, jag har ju egentligen ingen bråska..

Nu ska jag åka och dansa och ni får simma lugnt så länge.

En vacker dag ska jag fixa designen på min blogg. Skulle verkligen sitta fint med en lite mer personlig design. Eller vad säger ni?