S

Sitter i soffan och kollar runt på datorn lite granda. Lyssnar på Country musik och ska snart påbörja grillning av lax. Är rätt hungrig. För att inte tala om hur trött jag är...

Ne, nu är grillen varm!

---

Tjingeling! / S

---

/ S

Ibland undrar jag om jag kommer kunna bli 100% frisk.. Jag vet faktiskt inte. Ena dagen känns det så nära och nästa så långt borta...

Jag kommer nog den närmaste tiden att vara väldans dålig på att uppdatera (som ni kanske har märkt). Det är nämligen så att vi för drygt en vecka sedan flyttade och med det så har vi ingen telefon och där med inget internet. Så det jag/vi har att tillgå är min fars mobila internet. Men jag är även väldigt off då jag har en hel del att göra. Det ska plockas och en massa annat. T.ex så har jag ingen garderob så just nu bor större delen av mina kläder i en sopsäck och resten bor i min byrå och hänger på en ställning som tar upp halva rummet. Så uppdateringen kommer nig att bli lite dålig den närmaste tiden, menjag ska försöka uppdatera lite emellan åt. Tänkte bjuda på lite bilder, men det få blir en annan dag.

---

Simma lugnt! / S

Kan någon egentligen svara på det. Vad är kärlek? Inte kan jag det iaf. Det finns ju visserligen olika sorters kärlek. Men jag tänker främst på den mellan par som är tillsammans eller kanske tom gifta. Ska jag vara helt ärlig så är det nog det som skrämmer mig mest här i livet. Kärlek mellan två personer på ett väldigt känslomässigt plan. Nej, känslor är inte min starka sida. Jag försöker bara förtränga allt. Det är väl därför jag aldrig varit kär... Men jag har ingen bråska. Jag hade tänkt bli modig innan.

Jag kom precis att tänka på en grej. Som jag tror rätt mycket på:
Jag tror inte att det är så att när man förlorat någon man älskar och/eller står nära så gör det en inte fegare och mindre känslosam. Med andra ord. Någon som förlorar någon får det inte svårare att hitta någon annan, någon ny. För har man väl varit vid den punkt där man upplevt något fint och härligt så vågar man ta risken att försöka igen. Nu menar jag inte att det är så för alla och att det är lätt. Men på något vis så tror jag att det kan vara så. Att man är mer öppen för sånt som liknar eller påminner om det man upplevt tidigare än om man inte gjort det. Ska berätta varför jag tror att det kan vara så för dom flesta...
När det gäller djur så har vi haft en hel drös. Både hästar, hundar och kaniner. Ingen har varit den andra lik och alla har varit speciella på sina egna vis och alla älskvärda. Första hunden vi hade var min stora trygghet och min hjälte när jag var yngre. Han fanns alltid där och la sig alltid nedanför min säng när jag låg och grät. När han började bli gammal så köpte vi en ny. Jag gillade inte henne för fem öre! Jag tycker att hata är ett väldigt starkt ord, men jag skulle nästan vilja påstå att jag hatade henne. Så lite tyckte jag om henne. Men tiden gick och vi tog bort den andra hunden. Minga, som den nya hunden heter, är en söt jäkla sak som jag älskar något obeskrivligt! Med andra ord så kunde jag ta till mig henne trots att jag från början inte tyckte om henne. När det gäller människor, eller rättare sagt killar så tar det stopp. Visst, jag har tyckt om vissa, riktigt mycket, det har jag. Men sen tar det stopp. Det är som en spärr. Att det sen av olika anledningar oftas skiter sig oberoende på ifall jag skulle varit kär eller inte är en annan sak. Jag tror att det är så att ifall jag hade varit kär någon gång tidigare så hade jag fallit lite hårdare för dessa killar men så har det inte varit.
Kan det ligga något i det?

Men det jag kanske egentligen undrade mest; vad är kärlek för dig?

---

/ S

Har spenderat dom senaste dagarna på Getudden. Och varje dag har vi grillat, både till lunch och middag. Och Fis har stått vid grillen rätt mycket!
Tänkte idag när jag stog och grilla att det skulle vara mysigt och dra ihop ett gäng och grilla lite, bada lite kanske, och bara ha det allmänt mysigt och trevligt. Någon som är taggad?

Jag har ju lovat lite bilder från Chappen, visst? Så här kommer dom! :)

Jag har en kompis som skriver i sin blogg om hur SOC stulit hennes ungdom. Just det där med stulen ungdom så undrar jag vem som stal framför allt 2007 från mig men även delar av 2006. Egentligen så vet jag väl, men nu spelar det ingen roll längre...

2006 var ett konstigt år. Under våren började allt att knasa till sig. Det var val hit och dit och jag hade ingen aning om vad jag skulle välja och vart jag skulle gå. Allt det gamla skulle bytas ut. Grundskolan var över och det var dags att börja gymnasiet. Allt var nytt. Skolan, klassen, lärarna tom kommunen. Jag kände ingen.. Klassen jag hamnade i var nog bland det värsta man hade kunnat bemöta. Ytterst få vågade prata med andra än dom som man umgicks med. Och att komma från en klass där alla är med alla och man går runt och taffsar på varandra och dessutom ha känt dom flesta i nästan 11år så är det en rätt stor omställning. Nu vill jag egentligen inte hänga ut någon från min klass på TEG för dom verkar ha fått bättre sammanhållning nu och det gör mig glad för deras skull. Jag träffade dessutom två helt underbara tjejer som jag saknar.
Det året med M1A som klassen hette var något av ett vakum för mig. När jag tänker på den tiden så ser jag en stor bubbla runt mig själv. Min motivation var på noll. Efter en del om och men så bestämde jag mig i slutet av 1:an att byta skola till Media Gymnasiet i Nacka Strand.
Om 2006 var konstigt är det inget emot vad 2007 skulle bli. Redan under valborg sket sig allt. Jag kommer ihåg att telefonen ringde, men jag svarade inte. Jag låg på soffan i fosterställning och skakade av ångest.
Sommaren 2007 är en av dom värsta jag någonsin upplevt. Vi hade avslutat våran helg på Chappen, mamma och pappa fortsatte söder ut mot Tyskland, Holland och allt vad dom nu gjorde. Vi andra åkte hem efter en väldigt trevlig helg.
Jag kommer fortfarande ihåg det här som om det vore igår. Jag är själv hemma, Ante och Jocke jobbade och telefonen ringer. Det var en tjej som sökte efter mamma eller pappa, jag sa att dom inte var hemma. En stund efter att jag lagt på ringer pappa på min mobil. Tjejen som ringt en stund innan var från polisen, min första tanke var att det var något som hänt mamma eller pappa men det var mig det handlade om... Jag hade haft kontakt med HIVmannen och fanns med på någon lista han hade. Plötsligt förstår jag varför jag kände igen honom i tidningen och allt blev bara konstigt. Jag har aldrig träffat honom, men vi hade haft kontakt flera gånger och rätt så bra kontakt dessutom. Ska inte gå in nå mer djupt på det här, men det blev iaf jobbigt för mig.
Det var efter det här som allt verkligen blev åt helvete. Telefonen började ringa om helgerna, sent oxå, med skyddat nummer. Dum som jag var så svarade jag varje gång. Dom/den som ringde påstod sig vara HIVmannen, nån gång skulle det säljas tidningar och nån annan gång korsetter. Jag fick höra att jag var patetisk och som ett litet plus i kanten fick jag höra nästan varje gång något om mitt utseende. Det tog knäcken på mig, totalt. För sen när jag började inse hur dom kände till en del saker om mig så förstog jag ju oxå vem/vilka som låg bakom alla samtalen. Det var två tjejer från min klass på TEG som såg till att deras killkompisar ringde mig. Det jobbigaste var att jag hade umgåts med dom under hela 1:an och ansåg mig stå dom väldigt nära. Den ena av dom här tjejerna är väldigt osäker och hade under hela 1:an tryckt ner nån eller några hela tiden. Men hon var så pass blyg att hon sällan vågade prata när det var andra än vi. Den andra hakade bara på.
Så från mitten av sommaren 2007 till någon gång under vintern fick jag samtal var och varannan helg. Att jag inte anmälde skiten från första början ångrar jag nu i efterhand. Men samtidigt så tog det ett tag innan jag insåg att det var samma som ringde varje gång.

Jag började iaf 2:an. Om min klass på TEG var hemsk så hade jag inte hamnat rätt nu heller. Men jag hittade iaf några som verkade super gulliga, men tyvärr så gick jag bara i knappt tre veckor innan jag blev sjukskriven. Jag slutade gå till skolan. Istället för att hoppa av tunnelbanan vid Slussen åkte jag vidare... Jag gick runt i stan och sen åkte jag hem. Tårarna rann från det att jag gick upp på morgonen till det att jag kom hem igen. Varje dag var ett nytt helvete. Jag gick upp. Grät. Mamma och pappa försökte få iväg mig för att dom trodde att det skulle gå över. Dom tom körde mig till Danderyd för att jag verkligen skulle till skolan. Men det hjälpte inte. Jag satte mig på tunnelbanan, men jag åkte inte dit jag skulle. Nån dag åkte jag faktiskt till skolan. Och medan ingen såg så rann tårarna. Jag ville bara dö.
Mamma tog med mig till husläkaren för lite prover och liknande. Jag och läkaren diskuterade då vad som skulle göras. Vi kom fram till sjukskrivning från skolan och medicinering.
I oktober blev jag opererad i handen då ett ledband var avslitet sen troligen 5 år tillbaka.. I drygt två veckor efter operationen var jag som i dvala. Jag sov någon timme, var vaken någon timme Och så höll jag på.

I November började jag känna att jag inte ville vara hemma och inte göra något längre. Jag behövde sysselsättas så jag skrevs ut från Media Gymnasiet och skrevs in på Röllingby Gymnasium. Där skrevs jag in på IVP och dom började leta praktikplats. Så i slutet av november när handen var så pass bra att jag kunde börja göra saker så började jag min sju månaders praktik på ZooKompaniet i Arninge. Jag trivdes som fisken i vattnet och började njuta! Men det gamla förföljde mig...
Jag påbörjade polisanmälan mot alla samtalen jag fått under hösten och sommaren, men jag la ner det för i samma veva slutade dom ringa. Och efter nån månad in på 2008 så ville jag höja min dos på medicineringen. Det var det värsta jag någonsin gjort. I samband med höjningen så kom även biverkningarna som jag haft när jag började tillbaka. För er som tagit anti dep. vet att biverkningarna kan vara för jävliga och väldigt många. Jag fick ångest som aldrig förr och ville bara dö. Det slutade med ett besök på akuten då jag förgiftat mig själv riktigt ordentligt och mamma var rädd att jag hade pajjat levern. Men det syntes inget. Det kröp då fram att jag gjort samma sak några gånger tidigare, redan ett år tidigare och nån gång efter det.
Efter denna lilla händelse så gick jag tillbaka till samma dos som tidigare och fick ut en annan medicin mot ångest.

Jag åt den där anti dep. medicinen i ett år och under den perioden gick jag runt som i en bubbla. Vilket det inte är meningen att man ska göra. Inget berörde mig på samma sätt, men jag orkade aldrig bli riktigt glad eller riktigt ledsen. Jag var väldigt neutral mot det mesta. Det var det som fanns. Neutraliteten eller ångesten.
Kanske är det fel att säga att någon stulit denna tid i mitt liv. Men denna tiden skulle jag gärna vilja göra något annat med, men eftersom det inte går får jag ta och lära mig leva med det. Och leva dubbelt nu istället. Eller vad säger ni?

---

Take care! / S

Har verkligen haft fullt upp sen vi kom hem.. Det ska röjas, städas och inte minst plockas och plockas och plockas! Det är mycket som ska göras när man ska flytta.. Dessutom när det man ska flytta till inte är helt klart så blir det ju lite mer. Men det blir nog bra!

Idag gjorde jag mitt absolut sista besök på villan (psyk), iaf som det ser ut just nu.. Var och träffade min psykiatriker. Vi diskuterade min medicinering. Så jag ska iaf äta det i ytterligare 6 månader, sen får vi se hur det blir.. Men så ser iaf planen ut.

Igår var jag på Ikea med mina päron. Köpte lite skit till några garderober. Blev sjukt sugen på att flytta hemifrån och få inreda! :D Men det kommer nog bli lite nya saker till min barrack så jag får nöja mig med det så länge. ;)

---

/ S

/ S