S

För att ni ska få veta vilken otroligt rolig vecka jag hade förra veckan, ska jag ge er dag för dag. Kul va?

Måndag

Vaknade och hade väldigt ont i halsen. Ingen skola för mig. Men tänkte att jag iaf skulle gå på tisdag eftersom jag skulle ha två prov. Så jag tänkte att jag ska ägna dagen åt att plugga.

Går ner till mor och far och skulle äta frukost. Så kom jag på att jag kanske borde kolla mig i halsen. Det var inte en vacker syn. Såg ut som halsfluss, så pappa och jag åkte in till Cityakuten. Så efter att ha suttit och väntat i nästan en timme så fick jag träffa medicindoktorn. En gammal hagga som tittade lite granda. Kände lite utanpå. På 2 min hade hon konstaterat halsfluss ochäven skickat ett e-recept. Och redan dagen efter skulle jag känna mig bättre, och efter två dagar skulle jag inte smittas längre. Jippie!

Tisdag

Fortfarande ont. Fortfarande svullen. Ingen skillnad.

Onsdag

Fortfarande svullen. Inte riktigt lika ont. Men eftersom jag blivit så svullen så hade jag på kvällen börjat låta som en jag-vet-inte-vad.. När det var dags att sova så började det göra ännu ondare. Så jag lyckades få ihop max 2 timmars sömn..

Torsdag

Vid 5 skickade jag ett sms till mamma och sa att det hade börjat göra ondare och dessutom ser värre ut än innan. Så efter samtal hit och dit och lite bil åkande så var jag och mamam framme vid KS vid kl 7. Fick komma in till ÖNH på en gång. Sjuksyrran satte dropp eftersom jag knappt fått i mig nåt dom senaste dagarna. Han tog dessutom en massa prover och jag fick citodon mot värken.
Vid 8 kom doktorn. Hon kände och tittade mig i halsen, dessutom stoppade hon ner en kamera via näsan för att se så att det inte var svullet längre ner, vilket det inte var. Det visade att det inte var halsfluss som dom sa på cityakuten. Dom trodde att det kunde vara körtelfeber, men för att vara säkra behövde dom vänta på sista provsvaren. Så jag och mamma satte oss utanför och väntade.
När klockan närmade sig halv 10 började jag få sjukt ont i magen. När sjuksyrran hämtade in oss till doktorn igen sa hon det och han sa att vissa kan få det av citodon. När jag satt inne hos doktorn och hon berättade att det var körtelfeber och att det enda dom kunde göra var att skriva ut smärtstillande blev magkrampen så fruktansvärd att jag bara ville dö. Vek mig av smärta och började gråta nåt hysteriskt. Så dom hämtade en brits som jag fick lägga mig på. Så fick jag en påse att andas i för att jag inte skulle få panik. Dom klappade på mig och hade sig. Så fick jag en syrgasgrimma och dropp igen. Det lugnade sig rätt snabbt men kom tillbaka efter en stund. Och så höll det på i kanske 15-20 min. Ibland är det skönt att veta att man lever!

Tillråga på lite sömn, ont som fan och en smärre chock efter allergichoken var jag tvungen att ringa och se till att någon annan ledsagade åt min lilla gosse. Det var lättare sagt än gjort. Fick inte tag på någon alls! Men tillslut så ordnade även det upp sig... Tog dock närmare 3 timmar...


Det gör ont, det är svullet, men jag lever iaf. Penicilin, smärtstillande och värktabletter, det är skiten det!

Det jobbiga är att när jag väl är frisk så kommer jag behöva ta det lugnt i närmare en månad. Ingen större ansträngning, ingen alkohol, bara ta det lugnt. Och varför? Jo för att både mjälte och lever blir så pass påverkade. Vilket märks då jag har små ont och är öm i magen. BLE!

Skulle egentligen ha jobbat idag, men vaknade igår morse och hade så jäkla ont i halsen. Så jag sjukskrev mig. Kan inte påstå att det är bättre idag, snarare sämre...

I fredags efter skolan åkte jag in till Norrtull för att frisera mig. När jag kommer dit så sitter mamma i stolen med massa kladd i håret, ett glas vin och en skålmed jordnötter framför sig. Sen när det var min tur att sitta i stolen fick jag också mig ett glas vin. ;) Gott var det!

När vi var klara så skildes jag och mamma åt. Mamma begav sig för att möta upp sina vänner och sen åka till Åland och jag begav mig hemåt för att ta hand om hunden. Tog mig en cider, eller ja, två. Sen kom Anna och Marie och hämtade mig, så åkte vi hem till Annas far och hade massa mys! :)

Sen som sagt, när jag vaknade i lördags hade jag sjukt ont i halsen och det kändes även i örat. Mindre mys.

Under dagen kom pappa och sen mamma hem och själv begav jag mig till Annas far igen för att se på film med Anna och Marie och ha massa mys med te och tonvis av snack. Underbara brudar! :)

Borde egentligen plugga då jag har två prov på tisdag. Men som vanligt så har motivationen sprungit ifrån mig. Så ifall någon har sett den, hojta till!

Jag tycker väldigt mycket om att skriva noveller, och har under en tid funderat på ifall jag ska lägga upp en som ni kan få läsa om ni orkar. Bara för att se vad andra tycker.
Den här novellen skrev jag när jag gick på TEG. Den är skriven 2006 och handlar om en tjej som är rädd för sin egen spegelbild... Jag vill observera för stav och gramatiska fel, nobody's perfect. :)

spegel, spegel på väggen där

Jag är en helt vanlig flicka, som bor på en helt vanlig plats i ett helt vanligt land. På den helt vanliga platsen bor jag i ett helt vanligt hus med en helt vanlig familj. Jag har helt vanliga vänner och går på en helt vanlig skola. Allt det där är väl sant, om man tar bort orden helt och vanlig. Det var för länge sedan som jag förstod det. Att allt inte var helt vanligt. Ibland undrade jag om jag en gång i mitt liv skulle få uppleva något vanligt. Nu förstår jag att allt det som hände just mig, det var vanligt på mitt egna vis. Om det nu finns något som kan vara vanligt för en enda person i hela världen. Jag vet i alla fall inte, att veta sådant är inte vanligt för mig. Så är det bara.

När jag var yngre, då trodde jag att jag skulle sluta som mina föräldrar. Jag skulle hitta mannen i mitt liv, skaffa barn, en Volvokombi, villa och hund. Det var någonstans i dessa tankar som det hände. Jag fick en rädsla.
Alla har vi saker som vi är rädda för. Vissa är rädda för spindlar, andra för ormar, en del för höga höjder och så finns det de som är rädda för döden. Rädda för döden kanske de flesta är mer eller mindre.
Jag har ingen vanlig rädsla, kanske är jag ensam om det. Jag är nämligen rädd för speglar, speciellt stora! Varför finns det så många? Är folk så desperata efter att veta hur de ser ut att de måste ha en i badrummet, ibland två i sovrummet en stor så man ser hela kroppen och sedan en lite mindre där man kan spegla ansiktet. En spegel i hallen så man ser om jackan sitter bra, om skorna är på plats, ifall mössan sticker upp tillräckligt mycket så att det ser ut som att man har allt hår uppstoppat plus lite till. Jag bara undrar varför?
Nej, det är nog fel att säga att jag är rädd för speglar. Det är flickan som bor i dem som jag är rädd för. Hon som följer mig vart jag än går. Det spelar ingen roll om jag tittar i min spegel som jag har på mitt rum eller i farmors badrumsspegel, hon är där ändå! Jag tycker att hon är läskig, äcklig!

Första gången rädslan kom, var för 5 år sedan. Det var under den perioden i mitt liv då jag inte brydde mig om flickan i min spegel. Hon var som alla andra, någon jag accepterade utan att frukta.

Det var en helt vanlig dag i mitt helt vanliga liv. Jag skulle som vanligt gå till min helt vanliga skola och ha en helt vanlig dag, som jag brukade. Den dagen började bra, som de brukade göra.
I slutet av dagen skulle vi ha gymnastik. Något som jag då tyckte var bland det roligaste som jag visste. Vi spelade fotboll som aldrig varit min starka sida. Men jag försökte som alltid.
Bollarna sparkades fram och tillbaka. Jag lyckades åstakomma ett mål. Det gjorde mig otroligt stolt.
Efter gymnastiken skulle vi som vanligt byta om och vissa duschade som vanligt. Jag var en av dem.
När jag gått ur duschen danns den där, den stora spegeln. I den fanns den där flickan.
Hon skådade mig med sin blick, men det var inte hennes vanliga blick. Jag har alltid lärt mig att man liknar den personen som bor i ens spegel. Men den blicken har jag aldrig haft. Det var jag säker på. Jag visste inte om jag var galen eller inte. Detta ingick inte i mina helt vanliga dagar i min helt vanliga skola i mitt helt vanliga liv.

När jag kommit hem var jag fortfarande tagen av blicken. Jag visste inte om jag skulle gå till spegeln och titta igen för att se om hon var lika hemsk denna gången. Men det gjorde jag inte.
För varje dag som gick och för varje gång jag såg mig själv i spegeln, blev jag bara räddare och räddareför flickan jag skådade. Var det verkligen så här jag såg ut? Varför gav jag mig själv i sådana fall den blicken? Blicken tittade anklagande nedåt på min kropp.

Jag började verkligen bli rädd för att se mig själv i speglar. Att behöva se flickan som fanns där gav mig en klump i magen. Jag började frukta henne mer och mer. Rädslan växte.
Varje gång jag såg i spegeln, skymtade jag en fet, blek kropp. En människa så äcklig. En människa som hjälper mig att lida, som hjälper mig att hata. En annan sak som gjorde mig rädd, var att det jag såg i den flickan var precis det som alla andra såg.
Jag slog sönder spegeln. Ett enda slag och jag slapp allt det där. I alla fall för en kort stund....

Ibland hände det att jag stärckte ut en hand. Men ingen var där för att greppa den. Jag stod där, ensam i kampen mot flickan i min spegel. Trots att jag slagit sönder min spegel, fanns det så många fler. Det tar aldrig slut, aldrig någonsin.
Det är i alla fall jag, den helt vanliga flickan från en helt vanlig plats i ett helt vanligt land. Som bor i ett helt vanligt hus på denna helt vanliga plats med sin helt vanliga familj och sina helt vanliga vänner. Hon som är rädd för speglar.
- Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vanligast i landet är.
- Det är du, Klara. Det är du...

Ibland kan även jag, / S

"en smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket"
                                                - Nalle Puh

Jag har nog hamnat i en svacka. Jag vet inte om det har att göra med att jag har ont i huvudet och nacken eller om det är nåt annat. Men det känns som att det inte spelar någon större roll egentligen, för det går ju över. Visst?
Kan iofs vara bosituationen som spökar. Sover nämligen som en jäkla kratta i mitt krypin. Det känns lite halv jobbigt att efter att ha längtat så mycket efter att flytta hit, så har det bara gått utför. I början sov jag jätte bra. Nu känner jag mig bara stressad när jag ska sova. Har svårt att somna, vaknar flera gånger om natten. Det som suger mest är att jag inte börjar hamna i en ordentlig sömn förns klockan är 5-6, med andra ord i samband med att klockan ringer. Kan förklara varför jag har så svårt att ta mig upp på morgonen...

Kan säga att jag har så stor lust att bara sätta mig på ett plan, vart som helst, och bara få slippa allt. Alla krav, alla tomma löften och allt pluggande. Jag vill bara få slappna av och tänka på annat. Slippa stressen och inte behöva tänka. Ja, att åka någonstans vore inte en dum idé. Men vart och med vem?
Dessutom går jag och tänker på min 20-årsdag. Eftersom det inte är nåt jag vill fira så tänkte jag fly iväg just den helgen. Kanske borde ta resan då istället.. Oj vad skönt det skulle vara!

Puss och kram barnkalas! / S

Det här inlägget har jag funderat över att skriva ett bra tag, så jag tänkte ta mig i kragen och göra det nu!

Riktigt var gränsen på vart en vän och en bekant går har jag alltid undrat.. Men just vad en vän är, eller snarare vad vänskap är i mina ögon hade jag tänkt lägga fram.
Jag vet inte om jag kan säga att jag har jätte många vänner, men har nog bland dom bästa. Men något som jag tycker symboliserar en riktig vän eller riktig vänskap, är att hur lång tid det än är mellan när man sågs sist och då när man träffas inte spelar någon roll. Även fast det kanske har gått flera månader eller kanske tom flera år så ska det mötet vara som om man sågs igår! För vad spelar det för roll ifall man sällan träffas när man funkar tillsammans...

Nu känner jag mig bara förvirrad och hungrig och vet knappt vart det här inlägget är på väg. Så jag lägger ner det här..

Hej så länge! / S

När alla orden tagit slut
Kan vi bara sitta tysta
Där ingen annan vet


Om du letar efter ljus
Ska jag visa dig att mörkret
inte når dig mer

Du ska hitta vägen hem
Du ska följa den och sen
Möts vi här igen 


Tiden läker dina sår
Du är starkare än igår
Om du har styrkan att förlora
Har du vunnit allt ändå

/ S

Igår efter skolan åkte jag till Jakan och hälsade på. Anna hämtade upp mig vid stationen och sen åkte vi hem till henne. Efter en stund kom Tysken hem och Anna åkte iväg för att göra sista hembesöket på jobbet. Sen åkte jag och Tysken ner till centrum och mötte upp Anna, Marie och Cicci.
Sen begav vi oss tillbaka till Anna, Skallen (som jobbade) och Tysken igen så gjorde Anna och Tysken sig i ordning. Sen åkte vi och åt middag och efter det så gick vi hem till Cicci och Jocke som var på akuten och drack lite öl och hade oss. Vi hade innan middagen fått förstärkning av Fredde och efter ett tag kom Jocke hem från akuten. Sen drog vi till PG. Efter det drog vi vidare till MP. Efter kanske en kvart så gick jag och Anna hem. Haha! Vilken jäkla promenad hem vi fick! :)

När jag var på väg hem idag så hade jag fått jätte ont i huvudet och halsen. Väl hemma så kände jag mig hur seg och matt som helst. Så det blev lite synd om Minga för mina föräldrar är inte hemma och kommer inte hem förän imorgon eftermiddag. Stackarn och behöva drass med mig som knappt orkar göra något. Hade dessutom tänkt rensa klart i mitt lilla krypin och diska. Men ack, så blidde det inte.

Inte nog med att jag har ont i hals och huvud, är jätte matt i kroppen så känner jag mig jätte konstig.