Kommentarer.
För er som tänkt att ni ska skriva en kommentar, hoppa det ifall ni tänkt ge mig kritik för mitt skrivande. Framförallt ifall ni tänker vara anonyma. Den här bloggen använder jag till största del för att få skriva av mig och med det så blir det en del negativa inlägg. Om du stör dig på det jag skriver, skit då i att läsa. Har du någon synpunkt på vad jag skriver, skriv det då bara ifall det är något du skulle kunna säga till mig öga mot öga.
Så för er som tänker kommentera; läs under kategorin Värt att veta, så kanske ni förstår lite mer innan ni skriver en kommentar om att jag ska "rycka upp mig"...
/ S
Vart tog 2007 vägen ?
2006 var ett konstigt år. Under våren började allt att knasa till sig. Det var val hit och dit och jag hade ingen aning om vad jag skulle välja och vart jag skulle gå. Allt det gamla skulle bytas ut. Grundskolan var över och det var dags att börja gymnasiet. Allt var nytt. Skolan, klassen, lärarna tom kommunen. Jag kände ingen.. Klassen jag hamnade i var nog bland det värsta man hade kunnat bemöta. Ytterst få vågade prata med andra än dom som man umgicks med. Och att komma från en klass där alla är med alla och man går runt och taffsar på varandra och dessutom ha känt dom flesta i nästan 11år så är det en rätt stor omställning. Nu vill jag egentligen inte hänga ut någon från min klass på TEG för dom verkar ha fått bättre sammanhållning nu och det gör mig glad för deras skull. Jag träffade dessutom två helt underbara tjejer som jag saknar.
Det året med M1A som klassen hette var något av ett vakum för mig. När jag tänker på den tiden så ser jag en stor bubbla runt mig själv. Min motivation var på noll. Efter en del om och men så bestämde jag mig i slutet av 1:an att byta skola till Media Gymnasiet i Nacka Strand.
Om 2006 var konstigt är det inget emot vad 2007 skulle bli. Redan under valborg sket sig allt. Jag kommer ihåg att telefonen ringde, men jag svarade inte. Jag låg på soffan i fosterställning och skakade av ångest.
Sommaren 2007 är en av dom värsta jag någonsin upplevt. Vi hade avslutat våran helg på Chappen, mamma och pappa fortsatte söder ut mot Tyskland, Holland och allt vad dom nu gjorde. Vi andra åkte hem efter en väldigt trevlig helg.
Jag kommer fortfarande ihåg det här som om det vore igår. Jag är själv hemma, Ante och Jocke jobbade och telefonen ringer. Det var en tjej som sökte efter mamma eller pappa, jag sa att dom inte var hemma. En stund efter att jag lagt på ringer pappa på min mobil. Tjejen som ringt en stund innan var från polisen, min första tanke var att det var något som hänt mamma eller pappa men det var mig det handlade om... Jag hade haft kontakt med HIVmannen och fanns med på någon lista han hade. Plötsligt förstår jag varför jag kände igen honom i tidningen och allt blev bara konstigt. Jag har aldrig träffat honom, men vi hade haft kontakt flera gånger och rätt så bra kontakt dessutom. Ska inte gå in nå mer djupt på det här, men det blev iaf jobbigt för mig.
Det var efter det här som allt verkligen blev åt helvete. Telefonen började ringa om helgerna, sent oxå, med skyddat nummer. Dum som jag var så svarade jag varje gång. Dom/den som ringde påstod sig vara HIVmannen, nån gång skulle det säljas tidningar och nån annan gång korsetter. Jag fick höra att jag var patetisk och som ett litet plus i kanten fick jag höra nästan varje gång något om mitt utseende. Det tog knäcken på mig, totalt. För sen när jag började inse hur dom kände till en del saker om mig så förstog jag ju oxå vem/vilka som låg bakom alla samtalen. Det var två tjejer från min klass på TEG som såg till att deras killkompisar ringde mig. Det jobbigaste var att jag hade umgåts med dom under hela 1:an och ansåg mig stå dom väldigt nära. Den ena av dom här tjejerna är väldigt osäker och hade under hela 1:an tryckt ner nån eller några hela tiden. Men hon var så pass blyg att hon sällan vågade prata när det var andra än vi. Den andra hakade bara på.
Så från mitten av sommaren 2007 till någon gång under vintern fick jag samtal var och varannan helg. Att jag inte anmälde skiten från första början ångrar jag nu i efterhand. Men samtidigt så tog det ett tag innan jag insåg att det var samma som ringde varje gång.
Jag började iaf 2:an. Om min klass på TEG var hemsk så hade jag inte hamnat rätt nu heller. Men jag hittade iaf några som verkade super gulliga, men tyvärr så gick jag bara i knappt tre veckor innan jag blev sjukskriven. Jag slutade gå till skolan. Istället för att hoppa av tunnelbanan vid Slussen åkte jag vidare... Jag gick runt i stan och sen åkte jag hem. Tårarna rann från det att jag gick upp på morgonen till det att jag kom hem igen. Varje dag var ett nytt helvete. Jag gick upp. Grät. Mamma och pappa försökte få iväg mig för att dom trodde att det skulle gå över. Dom tom körde mig till Danderyd för att jag verkligen skulle till skolan. Men det hjälpte inte. Jag satte mig på tunnelbanan, men jag åkte inte dit jag skulle. Nån dag åkte jag faktiskt till skolan. Och medan ingen såg så rann tårarna. Jag ville bara dö.
Mamma tog med mig till husläkaren för lite prover och liknande. Jag och läkaren diskuterade då vad som skulle göras. Vi kom fram till sjukskrivning från skolan och medicinering.
I oktober blev jag opererad i handen då ett ledband var avslitet sen troligen 5 år tillbaka.. I drygt två veckor efter operationen var jag som i dvala. Jag sov någon timme, var vaken någon timme Och så höll jag på.
I November började jag känna att jag inte ville vara hemma och inte göra något längre. Jag behövde sysselsättas så jag skrevs ut från Media Gymnasiet och skrevs in på Röllingby Gymnasium. Där skrevs jag in på IVP och dom började leta praktikplats. Så i slutet av november när handen var så pass bra att jag kunde börja göra saker så började jag min sju månaders praktik på ZooKompaniet i Arninge. Jag trivdes som fisken i vattnet och började njuta! Men det gamla förföljde mig...
Jag påbörjade polisanmälan mot alla samtalen jag fått under hösten och sommaren, men jag la ner det för i samma veva slutade dom ringa. Och efter nån månad in på 2008 så ville jag höja min dos på medicineringen. Det var det värsta jag någonsin gjort. I samband med höjningen så kom även biverkningarna som jag haft när jag började tillbaka. För er som tagit anti dep. vet att biverkningarna kan vara för jävliga och väldigt många. Jag fick ångest som aldrig förr och ville bara dö. Det slutade med ett besök på akuten då jag förgiftat mig själv riktigt ordentligt och mamma var rädd att jag hade pajjat levern. Men det syntes inget. Det kröp då fram att jag gjort samma sak några gånger tidigare, redan ett år tidigare och nån gång efter det.
Efter denna lilla händelse så gick jag tillbaka till samma dos som tidigare och fick ut en annan medicin mot ångest.
Jag åt den där anti dep. medicinen i ett år och under den perioden gick jag runt som i en bubbla. Vilket det inte är meningen att man ska göra. Inget berörde mig på samma sätt, men jag orkade aldrig bli riktigt glad eller riktigt ledsen. Jag var väldigt neutral mot det mesta. Det var det som fanns. Neutraliteten eller ångesten.
Kanske är det fel att säga att någon stulit denna tid i mitt liv. Men denna tiden skulle jag gärna vilja göra något annat med, men eftersom det inte går får jag ta och lära mig leva med det. Och leva dubbelt nu istället. Eller vad säger ni?
Take care! / S
Läs gärna
Enda sedan jag börja skriva i min blogg har jag funderat på ifall jag kanske borde skriva några ord om det jag egentligen skriver om. Det jag tror en del glömmer bort är att en text på svart och vitt kan uppfattas helt olika av alla. Så som jag som skriver uppfattar det och så som du som läsare uppfattar det. Därför hatar jag egentligen msn och sms, för man har ingen aning om ifall han på andra sidan skrattar, ifall hon gråter, ifall han håller på att riva huset eller ifall hon skriver i sömnen. Med andra ord, man har inten aning om vad den andra människan är på för humör.
När jag skriver blir det som i en ond cirkel. Jag har en tanke i huvudet som jag vill få ur mig, samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag är så jälva negativ och då blir jag ännu mer negativ än vad jag egentligen kanske är. Sen så finns det säkert dom som tycker att det verkar som att jag tänker ta livet av mig, men riktigt så är inte fallet. Visst, jag mår inte så jävla bra, men jag har en sak jag ska genomföra innan jag dör, och det finns saker jag vill uppleva innan jag dör. Så ja, det finns faktiskt stunder som även jag har livsglädje. :) Eller iaf söker efter den...
Sen ska jag väl tillägga att det kommer nog komma en hel del negativa inlägg då jag troligen kommer byta medicin till en ny, vilket innebär nya biverkningar och flera svackor. Jag längtar så efter den dagen jag slipper mediciner och allt sådant. Kanske kommer aldrig den dagen utan medicin, men jag kanske iaf kan må bra.
- "Du kanske borde skaffa dig en gubbe!"
- "Vad ska jag med det till?"
- "Ha någon att mysa med... ha sex med också.."
- "Utan att känna sig utnyttjad...."
- "Ja, lite kärlek sådär!"
Du är bra rolig du. :)
