S

Två tomma kroppar,
tätt emot varandra
En smekande hand,
längs en känslolös hud
Hör en viskning,
allt får liv

Jag tycker väldigt mycket om att skriva noveller, och har under en tid funderat på ifall jag ska lägga upp en som ni kan få läsa om ni orkar. Bara för att se vad andra tycker.
Den här novellen skrev jag när jag gick på TEG. Den är skriven 2006 och handlar om en tjej som är rädd för sin egen spegelbild... Jag vill observera för stav och gramatiska fel, nobody's perfect. :)

spegel, spegel på väggen där

Jag är en helt vanlig flicka, som bor på en helt vanlig plats i ett helt vanligt land. På den helt vanliga platsen bor jag i ett helt vanligt hus med en helt vanlig familj. Jag har helt vanliga vänner och går på en helt vanlig skola. Allt det där är väl sant, om man tar bort orden helt och vanlig. Det var för länge sedan som jag förstod det. Att allt inte var helt vanligt. Ibland undrade jag om jag en gång i mitt liv skulle få uppleva något vanligt. Nu förstår jag att allt det som hände just mig, det var vanligt på mitt egna vis. Om det nu finns något som kan vara vanligt för en enda person i hela världen. Jag vet i alla fall inte, att veta sådant är inte vanligt för mig. Så är det bara.

När jag var yngre, då trodde jag att jag skulle sluta som mina föräldrar. Jag skulle hitta mannen i mitt liv, skaffa barn, en Volvokombi, villa och hund. Det var någonstans i dessa tankar som det hände. Jag fick en rädsla.
Alla har vi saker som vi är rädda för. Vissa är rädda för spindlar, andra för ormar, en del för höga höjder och så finns det de som är rädda för döden. Rädda för döden kanske de flesta är mer eller mindre.
Jag har ingen vanlig rädsla, kanske är jag ensam om det. Jag är nämligen rädd för speglar, speciellt stora! Varför finns det så många? Är folk så desperata efter att veta hur de ser ut att de måste ha en i badrummet, ibland två i sovrummet en stor så man ser hela kroppen och sedan en lite mindre där man kan spegla ansiktet. En spegel i hallen så man ser om jackan sitter bra, om skorna är på plats, ifall mössan sticker upp tillräckligt mycket så att det ser ut som att man har allt hår uppstoppat plus lite till. Jag bara undrar varför?
Nej, det är nog fel att säga att jag är rädd för speglar. Det är flickan som bor i dem som jag är rädd för. Hon som följer mig vart jag än går. Det spelar ingen roll om jag tittar i min spegel som jag har på mitt rum eller i farmors badrumsspegel, hon är där ändå! Jag tycker att hon är läskig, äcklig!

Första gången rädslan kom, var för 5 år sedan. Det var under den perioden i mitt liv då jag inte brydde mig om flickan i min spegel. Hon var som alla andra, någon jag accepterade utan att frukta.

Det var en helt vanlig dag i mitt helt vanliga liv. Jag skulle som vanligt gå till min helt vanliga skola och ha en helt vanlig dag, som jag brukade. Den dagen började bra, som de brukade göra.
I slutet av dagen skulle vi ha gymnastik. Något som jag då tyckte var bland det roligaste som jag visste. Vi spelade fotboll som aldrig varit min starka sida. Men jag försökte som alltid.
Bollarna sparkades fram och tillbaka. Jag lyckades åstakomma ett mål. Det gjorde mig otroligt stolt.
Efter gymnastiken skulle vi som vanligt byta om och vissa duschade som vanligt. Jag var en av dem.
När jag gått ur duschen danns den där, den stora spegeln. I den fanns den där flickan.
Hon skådade mig med sin blick, men det var inte hennes vanliga blick. Jag har alltid lärt mig att man liknar den personen som bor i ens spegel. Men den blicken har jag aldrig haft. Det var jag säker på. Jag visste inte om jag var galen eller inte. Detta ingick inte i mina helt vanliga dagar i min helt vanliga skola i mitt helt vanliga liv.

När jag kommit hem var jag fortfarande tagen av blicken. Jag visste inte om jag skulle gå till spegeln och titta igen för att se om hon var lika hemsk denna gången. Men det gjorde jag inte.
För varje dag som gick och för varje gång jag såg mig själv i spegeln, blev jag bara räddare och räddareför flickan jag skådade. Var det verkligen så här jag såg ut? Varför gav jag mig själv i sådana fall den blicken? Blicken tittade anklagande nedåt på min kropp.

Jag började verkligen bli rädd för att se mig själv i speglar. Att behöva se flickan som fanns där gav mig en klump i magen. Jag började frukta henne mer och mer. Rädslan växte.
Varje gång jag såg i spegeln, skymtade jag en fet, blek kropp. En människa så äcklig. En människa som hjälper mig att lida, som hjälper mig att hata. En annan sak som gjorde mig rädd, var att det jag såg i den flickan var precis det som alla andra såg.
Jag slog sönder spegeln. Ett enda slag och jag slapp allt det där. I alla fall för en kort stund....

Ibland hände det att jag stärckte ut en hand. Men ingen var där för att greppa den. Jag stod där, ensam i kampen mot flickan i min spegel. Trots att jag slagit sönder min spegel, fanns det så många fler. Det tar aldrig slut, aldrig någonsin.
Det är i alla fall jag, den helt vanliga flickan från en helt vanlig plats i ett helt vanligt land. Som bor i ett helt vanligt hus på denna helt vanliga plats med sin helt vanliga familj och sina helt vanliga vänner. Hon som är rädd för speglar.
- Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vanligast i landet är.
- Det är du, Klara. Det är du...

Ibland kan även jag, / S