S

"En vän är den som känner dig som du är, förstår vad du har varit,
accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa"
                                                                        - William Shakespeare

I inlägget innan skrev jag om Diana, trots att hon avlivades igår. Har ett tag tänkt att jag skulle skrivit det där inlägget, men det har bara inte blivit av. Så jag tänkte: "bättre sent än aldrig"...
Nu tänkte jag berätta lite granda om hur det gick till och varför det blev som det blev.

I söndags så hade jag haft ut hundarna en stund på tomten, så skulle mamma åka iväg till affären och handla. Både Diana och Minga förstod att hon skulle ta bilen och åka iväg, så för att dom inte skulle springa efter tog jag in dom för att sedan släppa ut dom igen. Min tidsuppfattning var att mamma hade hunnit ut på stora vägen, men när jag öppnade dörren såg jag att hon precis skulle svänga ut, vilket jag trodde att hon redan hade hunnit göra. Minga var lugnt, vilket Diana inte var. Därför så lät jag Minga gå ut först, då passar Diana på att smita ut hon också och sticker efter mamma som då hunnit svänga ut på stora vägen. Minga sticker efter och jag skriker efter dom att dom ska stanna. Minga stannar men inte Diana... Rusar efter Mina, slänger in henne, tar mobilen och springer efter Diana. Försöker ringa mamma och när jag väl får tag på henne så säger hon att hon har hunden där. Jag vet inte riktigt ifall jag uppfattade att hon hade blivit påkörd då, men jag fattade iaf att något hade hänt. En liten bit längre bort på vägen så är mamma med hunden och en annan bilist. Då fattar jag att hon har blivit påkörd.
Vi åker till albano och där möter Jocke upp oss. Får komma in direkt och hon får dropp och jag vet inte vad. Dom behåller henne över natten och vi får åka hem. Dagen efter vet jag knappt vad jag ska tro. Ringde mamma på en rast i skolan och fick besked om läget. Då hade dom upptäckt en fraktur på bäckenet och blödninger i lungorna. Annars var läget stabilt. Hon bukandades och hjärtat slog väldigt fort så dom ville inte ge henne lugnande för att kunna göra en ordentlig röntgen.
När jag sen sitter på bussen påväg hem ringer mamma. Jag hoppade av bussen och hon plockade upp mig. Hunden skulle avlivas. Dom hade senare under dagen gjort ultraljud på hjärtat, då upptäcktes ett medfött hjärtfel. Frakturen på bäckenet krävde en operation. Men tack vare hjärtat så skulle hon kanske inte överleva den operationen, alltså skulle en operation på hjärtat krävas i första hand. Problemet var bara att försäkringen inte täckte det... Och varför? Jo, hade det varit ett "dolt fel" så hade försäkringen täckt. Men enligt uppfödaren finns det anteckningar angående detta i valppapprena. Problemet är bara det att den familjen Joakim köpte hunden av aldrig sett det pappret och visste alltså inte om detta. Familjen är från Polen och har tydligen språksvårigheter, så varför inte passa på att lura på dom en hund med hjärtfel som troligen bara kommer klara sig nåt år? Det går inte att beskriva i ord hur arg jag är. Trodde att man som uppfödare hade hjärta för dom djuren man föder upp, men icke. Så som sagt, hade det varit ett dolt fel så hade uppfödarens försäkring täckt operationen, men det gör den alltså inte. Och en sån operation skulle gå på alldeles för mycket för att vi skulle ha råd. Skulle inte operationen göras så skulle det inte finnas några garantier för att hon skulle klara sig i ens ett år till... Alltså hade hon utan denna olycka kanske int elevt så länge till...

Hur som helst så åkte jag och mamma in och tog bort henne. Trots att Joakim bara haft henne sen i slutet av oktober och hon bara varit hos oss i drygt en månad så kändes det som våran hund. Det var verkligen inte svårt att fästa sig vid den där lilla skitungen. En så jäkla underbar hund! Jag tycker så synd om min bror. Vill bara att det ska finnas något som jag kan göra för att underlätta det för honom. Men tyvärr så har jag inte den makten..

Jag är så innerligt glad att jag iaf fick chansen att träffa och lära känna en så otroligt trevlig hund. Och alla mysiga stunder hon bjudit på.
Vila i frid - Diana. Hos oss finns du alltid kvar! <3
17/2-08 - 25/1-10


/ S

I slutet av oktober 2009 bestämde sig min äldsta bror, Joakim, för att han skulle skaffa sig en hund. Han ringde på ett flertal annonser och till slut tog han sig en titt på en tik, Diana, som han sedan bestämde sig för att han skulle ha!

Diana var då drygt 1,5 år. Rätt ouppfostrad och hade tidigare fått göra precis som hon ville. Väldigt lyhörd och tydde sig fort både till min bror och mamma. Joakim hade henne hos sig i Luleå till i mitten av december då min mor åkte upp för att lämna sin bil, och sedan ta hans bil och hunden ner hit till oss. Han själv skulle komma någon dag efter. Under den bilfärden så blev mamma och Diana jätte kompisar!

Diana och Minga funkade väl helt okej egentligen. Dom rök ihop en del men det blev egentligen ingen större skada på någon av dom. Mest på oss när vi skulle ta isär dom. Men med tiden blev även dom jätte kompisar och Diana fick sig en storasyster och Minga fick sig en lillasyster.

I Diana bor en liten skitunge som egentligen inte har så stor koll på vad man menar, men hon vill så gärna förstå. I början så var jag inte direkt någon som Diana tydde sig så mycket till, men efter att hon varit hos oss någon vecka så blev även jag en riktigt rolig typ! :)

"Ju längre man ligger i vattnet desto blötare blir man"
                                                                      - Nalle Puh

I augusti 2007 föddes det en liten albino vädur som senare hamnade på ZooKompaniet i Arninge. När jag började min praktik på ZK i smitten av november 2007 så satt hon där, i en bur på lagret och väntade på att någon skulle köpa henne. Hon var hel mysig och jag föll på en gång, men tänkte att jag inte ska ha någon mer kanin. När sen en av dom kaninerna jag hade kvar dog och det bara var Bullen kvar så tänkte jag att han skulle behöva en kompis. Dock så kan man ju inte ta ut en innekanin mitt i vintern, så jag la ner tanken rätt fort.
Det blev december och Ängla var kvar i butiken och började anses vara för gammal för att kunna få såld. Dessutom så är det få som vill ha albinos. Innan jag skulle gå på lov så sa jag till min handledare att jag ville köpa henne. Så på juldagen åkte jag och mamma och hämtade henne.

Ängla var stormförtjust i att få springa runt på mitt golv, hoppa upp i sängen, jucka mot sitt gossedjur och kissa lite varstans. Efter ett tag visade det sig att hon var en riktig ragata! Men bara när det gällde mat och buren, annars var hon riktigt mysig! Hon brukade hoppa upp i min säng och lägga sig och sussa en stund.

I slutet av våren fick Ängla komma ut till Bullen och båda mådde prima! Bullen var glad av sällskap, trots att Ängla var dominant och gärna visade det. Ängla i sin tur verkade också väldigt nöjd över att få lite sällskap.
Ängla älskar mat, framförallt banan, precis som Bullen. Förut så kunde hon bli aggressiv, men det har blivit mycket bättre och nu gör hon knappt någonting. Förutom när hon blir förbannad!

Att få komma upp i mattes famn och få gosa är en av Änglas favorit sysslor! Näst efter mat förstås!
Tanken är att när jag flyttar hemifrån så ska hon få bli en innekanin igen, så jag får lite sällskap. :)

I januari 2002 föddes det fyra schäfer tikar utanför Tranås. En av dom var Superios Kaotika, som senare i våra ägor fick namnet Minga. En av mina bröder använde minga som namnet på välling. Varför hunden skulle få heta just Minga, vet jag ärligt talat inte. Men Minga blev det!

Som valp var Minga rätt intensiv, det tyckte iaf våran dåvarande hund, Boss. Hon hängde i hans hals och skulle leka, leka, leka och leka! Och han bara stog ut. Ibland kunde han ryta ifrån, men hon var på honom 10 sekunder senare iaf. :) Men att liga bredvid varandra och sova, det var mys!

Minga är en tuff dam som är fullt medveten om att hon är bäst! Andra hanar går bra, tikar kan det vara lite svårare med. Men så länge dom vet att dom inte ska mucka så är det helt okej att få busa lite.
Tidigt så märkte vi att det var något knas med ena bakbenet. Senare visade det sig att hon hade fel på höften. Det märks bara när hon har varit ute och sprungit en hel dag, och när man ska klippa klorna då dom två mellan klorna på ena baktassen aldrig behövs klippas. Hon får alltså inte med sig ena benet som hon egentligen borde och sliter därför ner klorna.

Som valp så hade jag jätte svårt för Minga. Men med åren har hon vuxit stort i mina ögon! Idag är hon min största brobyggare och gör mig alltid glad! Minga har en förmåga att lägga sitt huvud lite varstans. I folks knän, på stolar, på bord (om dom är i rätt höjd) och liknande. För det kanske finns någon som vill klappa på en då, och det är ju inte helt fel! Om det finns något som Minga älskar så är det snö och grisöron! Men att få mysa gillas otroligt mycket det också.

Minga börjar bli gammal, vilket börjar märkas mer och mer. Men om jag känner henne rätt så kommer hon hålla ut läääänge till! :)

I februari 2000 så fick en kompis till mig en kull med kaninungar. Några veckor senare så tog vi hem tre, två från den kullen och den tredje var från en tidigare kull. En av dom var Bullen. Han och hans två systrar fick alltså ett nytt hem hos oss. Eftersom vi inte visste att Bullen var en hane förän efter några veckor så blev vi sedan tvugna att krastrera honom för att han skulle slippa vara själv. Jag och mina två bröder blev med kaniner och efter bara ett tag så hade jag plötsligt tre kaniner.

I och med sin krastrering så är Bullen väldigt lugn, och gör inte väsen av sig i onödan. För varför anstränga sig när man lika gärna kan ligga och lata sig? Såååå onödigt! Han älskar mat och har banan som stor favorit! Det smackar han så gärna i sig. :) Och varför inte smaska banan samtidigt som man får ligga i en hög med halm och gosa? Bra kombination, iaf om man frågar Bullen!

Bullen blir om drygt en månad 10 år, vilket är rätt gammalt. Hans äldre syster blev drygt 1½ år och hans yngre blev nästan 8 år. Jag har alltid trott att han skulle bli äldst av dom, vilket han oxå har blivit.
För allt i världen så hoppas jag att hans sista tid blir bra och jag ska göra allt för att den ska bli så bra som möjligt!

Bullen är en jäkligt cool kanin som tycker att det mesta i livet är helt okej, iaf så länge man tar det lugnt. Stress gillar han inte.

Den senaste tiden har varit väldigt turbulent för min del. Det har hänt saker och ting hela tiden. Infektionerna har avlöst varandra. Psyket har fått sig en rejäl smäll, inte bara en utan flera gånger. Men jag har iaf lärt mig att magkänslan fortfarande är något att räkna med. På gott och ont.. Samtidigt har jag fått påminna mig själv ett antal gånger att inte ta något för givet.
Efter allt som jag har lärt mig så vet jag att jag kan ta mig ur det mesta. En del saker tar bara lite längre tid att ta itu med. Den här gången känns det som att det kommer ta tid. Rätt mycket tom..