Minga.
I januari 2002 föddes det fyra schäfer tikar utanför Tranås. En av dom var Superios Kaotika, som senare i våra ägor fick namnet Minga. En av mina bröder använde minga som namnet på välling. Varför hunden skulle få heta just Minga, vet jag ärligt talat inte. Men Minga blev det!
Som valp var Minga rätt intensiv, det tyckte iaf våran dåvarande hund, Boss. Hon hängde i hans hals och skulle leka, leka, leka och leka! Och han bara stog ut. Ibland kunde han ryta ifrån, men hon var på honom 10 sekunder senare iaf. :) Men att liga bredvid varandra och sova, det var mys!
Minga är en tuff dam som är fullt medveten om att hon är bäst! Andra hanar går bra, tikar kan det vara lite svårare med. Men så länge dom vet att dom inte ska mucka så är det helt okej att få busa lite.
Tidigt så märkte vi att det var något knas med ena bakbenet. Senare visade det sig att hon hade fel på höften. Det märks bara när hon har varit ute och sprungit en hel dag, och när man ska klippa klorna då dom två mellan klorna på ena baktassen aldrig behövs klippas. Hon får alltså inte med sig ena benet som hon egentligen borde och sliter därför ner klorna.
Som valp så hade jag jätte svårt för Minga. Men med åren har hon vuxit stort i mina ögon! Idag är hon min största brobyggare och gör mig alltid glad! Minga har en förmåga att lägga sitt huvud lite varstans. I folks knän, på stolar, på bord (om dom är i rätt höjd) och liknande. För det kanske finns någon som vill klappa på en då, och det är ju inte helt fel! Om det finns något som Minga älskar så är det snö och grisöron! Men att få mysa gillas otroligt mycket det också.
Minga börjar bli gammal, vilket börjar märkas mer och mer. Men om jag känner henne rätt så kommer hon hålla ut läääänge till! :)
