S

Jag hatar verkligen att gå ut och gå när det börjar skymma eller är mörkt ute. Och jag hatar att hata det. För snart två år sen hände en grej. Innan dess älskade jag verkligen att ut och gå när det var mörkt. Det bästa jag visste på sommaren var sena kvällspromenader. Men efter det som hände känner jag mig förföljd vart jag än går. Jag känner blicken, iaktagelsen. Att man kan känna sig förföljd av någon man aldrig träffat trodde jag väl inte från början, men nu vet jag bättre... Det värsta är när rösten kommer tillbaka. Orden. Men värst av allt är ändå blicken.

Jag försöker utsätta mig för att gå promenader när det blir mörkt. Trots att jag alltid går med Minga som jag vet med all säkerhet inte skulle ge sig i första taget om något nu skulle hända. Ändå går jag stel som en pinne och hoppar till för minsta lilla. Har jag tänkt att gå en viss runda, slutar det alltid med att jag vänder hemåt tidigare.
Jag kan säga att jag fortfarande känner blicken efter kvällens promenad. Ändå kom jag tillbaka för över en timme sen... Fan vad jag hatar det här.