S

I dag konsumerar vi 40% mer antidepresivt än för 10 år sen. Två tjejer i varje klass skär sig och en har ätstörning. Välkommen till 2000-talet!

Är det inte sjukt? Att så många ska behöva må dåligt. Att man ska behöva skära sig för att lindra ångesten. Svälta sig för att tröjan på reklamen ska kunna sitta lika bra som den gör på modellen.
När man skrapar på ytan, så inser man hur många i ens närhet som egentligen käkat eller käkar antidepresivt. Bara i min familj är vi tre av fem som gjort det. Jag är den enda som fortfarande gör det. Jag vet inte hur många kompisar jag har som tar och har tagit det.
Det läskiga är att det finns så otroligt många olika sorter och att alla reagerar olika på dom. Och att så många "får fel" utan att säga ifrån. Det som skulle bli räddningen gjorde det hela ännu värre. När något sådant händer blir det lätt att man skyller på doktorn. Allt är doktorns fel. Klart doktorn måste fatta att han/hon gav mig fel medicin. Men hur ska doktorn kunna veta om man inte säger nåt? Visst, doktorn kan självklart informera om att alla reagerar olika och sånt. Men det är patienten som måste berätta hur den upplever allt som händer och sker. Men jag förstår samtidigt patienten som skyller på doktorn. Jag är själv inne på min andra sort. När jag började med min första, tyckte jag först att det funkade. Först fick jag genomlida ungefär en månad av biverkningar, sen återstod endast ett fåtal under hela perioden. Efter ett tag kände jag att det nog inte var så mycket bättre. Så efter rådgivning med min husläkare så höjde vi dosen. Detta blev ett av mina största misstag. I och med höjningen av dosen kom biverkningarna som jag hade i början tillbaka. Det höll på att sluta illa, men jag återgick till den vanliga dosen och fick en annan medicin utskriven som jag endast ska ta vid ångest.
När det var dags att sluta med min första antidepresiva medicin pratade min husläkare om ny medicin, men i samband med det fick jag kontakt med psyk och hon tyckte det var bäst att dom skötte medicinbytet. Så då fick jag min nya medicin. Och det tackar jag för.

Som vanligt när jag skriver tycker jag att det blir luddigt och jag vet inte riktigt om det är så himla tydligt som jag själv föreställt mig. Dessutom vet jag inte om jag når fram med det jag vill. Hur som.
Jag vet inte om det är något intressant att läsa om och ifall någon kanske vill veta mer. Men jag vet själv hur jobbigt det är med alldeles för mycket text, man blir less. Orkar inte läsa.