S

Hatar att jag inte kan låta mig själv vara glad och lycklig. Hatar att så fort jag är själv så vänder jag på allt och ångesten smyger sig på som en inbrottstjuv i en sommarstuga i höstmörkret, typ. Jag skakar så mycket att det känns som ett under att jag emellanåt träffar rätt tangent. Stavningen är inte så värst vacker men det kan inte hjälpas. Hjärnkontoret har gett upp den delen och jag vet inte vad felet är, bara att det äör fel. Mamma, jag vill ha en kram...