S

Det här har jag säkert nämnt förut, men visst är det så att man måste ha dåliga stunder för att kunna ha bra stunder? Det jag menar är att, ifall allt alltid är bra, hur kan man då avgöra ifall att det verkligen är bra? För om det inte är dåligt någon gång ibland så kan det ju inte vara bra. Tänk er själva, skulle det inte finnas män så kan det ju inte finnas kvinnor. Utan olycklig kärlek så kan det ju inte finnas lycklig kärlek. Jag hoppas att jag inte har tappat er någonstans (kan ju inte påstå att det är lätt att förklara så att alla ska förstå genom en simpel text på en något mer simpel blogg).

Är det inte konstigt att man efter en lång dag oftast kommer ihåg dom dåliga sakerna som hänt och sällan dom bra? Att dåliga/negativa saker har större påverkan på oss än bra/positiva saker är väl halv bra. Tänk vad mycket bättre det skulle vara ifall man låg där i sängen på kvällen och kunde tänka på alla dom bra sakerna man upplevt under dagen och inte dom dåliga. Nu är det ju inte alltid så, men oftast. Sen beror det väl på hur stor påverkan händelserna och hur stora händelserna är som har hänt. Kanske borde man avsluta källen i sängen med att fråga sig själv, "vad har varit bäst idag egentligen?"....