S

Jag ogillar verkligen att vara så här trött. Slut i kroppen. Helt utan ork. Utan ork att hålla humöret uppe. Att allt ska behöva komma på samma gång. Precis just så. Jag vill inte. Jag vägrar. Men det bara blir så ändå. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det...
Jag vet att det går över. Jag vet att det blir bra igen. Precis så bra som jag vill att det ska vara. Bara lycka. Bara glädje. Så där glad som jag aldrig kunde bli förut. Men när man rasar, både inuti och utanpå. När det knappt finns nåt att glädje sig för. Det är såna stunder jag börjar tvivla på mänskligheten. Men kanske mest på mig själv. Precis just då, då känner jag mig ensam.

Kan du ge mig styrka? / S