S

Det blidde en kväll på akuten för mamma och mig. Kul? Lite smått lagom... kanske...

Direkt när dörren öppnades kom jag på varför jag inte gillar sjukhus. Då när jag hälsat på morfar och sett hur han fått kämpa för att bli bra igen. Åren jag gått fram och tillbaka med min hand och det konstaterats att "det är inget fel på den" eller "lite träning så är den som ny igen", nej det är lugnt, jag är bara sjuk i huvudet som tror att jag har ont. HA! Det tog ju bara 5 år innan någon kom på vad felet var... Men lilla gumman, ditt ledband är ju av!
Nej, sjukhus har aldrig varit min grej. Dom hittar ju ändå inget fel. Hur kul är det att ligga i en säng i nästan 4 timmar och sen få höra att man får gå till husläkaren för att ta lite prover och bla bla bla!
Imorgon blir det besök hos husläkaren. Får väl se hur levern mår. Och sånt där, ni vet...

Apropå får och lampstänger, det var nån ung man som ringde hem till oss i natt vid 2 och fråga efter mig. Pappa svara och blidde lite smått upprörd för han trodde det hade hänt nåt och så skulle han upp vid 5 och jobba. Vad den unge mannen hette kom pappa knappt ihåg, det namn han sa var inte så troligt. Just nu håller jag på och dö av nyfikenhet för jag undrar vem det var. Ofta nån ringer hem hit mitt i natten och frågar efter mig. 8-) Dessutom så vet jag ingen som har mitt hemnummer (inte för att det är så jävla svårt att ta reda på), som skulle våga ringa kl 2. Föräldrar kan ju vara så läskiga. :)