S

Idag så fick jag flyta flytarium. Det var lite speciellt. Väldigt avslappnande måste jag medge. Och skönt. :)

Samtalet efter gick bra. Han sa attan massa så mitt huvud är fullt av ord och tankar. Ska tillbaka nästa vecka, hoppas det går bra då oxå.

Imorgon är det valborg. Kan inte påstå att jag längtar. Får en klump i halsen bara av att tänka på hur valborg var förra året. Allt annat än skoj var det.

Grattis på födelsedagen pappa.

Fortfarande sjuk, blir hemma imorgon och troligen fredag oxå.
Inte nog med att jag ska till syon på fredag så har pappa fixat en terapitid åt mig senare på eftermiddagen. Hoppas, hoppas hoppas(!) att det blir bra. Att det funkar. Det pappa och mamma har hört om honom ska bara vara bra. Så med lite tur så tycker jag det oxå.

Jag längtar som attan till Ljusteröfestivalen, Lillasyster kommer! ;; Jag tror jag är lite kär i dom. Men bara lite.

Idag är en obra dag. Jag är så obra och negativ idag så det finns inte.

Jag skulle vilja ställa mig i duschen och tvätta bort allt det äckliga. Men hur länge jag än står där, hur många liter vatten det än rinner och hur många förpackningar med tvål och schampo jag än använder, så är jag fortfarande lika äcklig. Det äckliga försvinner aldrig, det bara finns där.

Ifall man hoppar in i torktummlaren efter att ha duschat, krymper man då?

Snart är det helg. För ovanlighetens skull längtar jag inte ett jävla dugg. Vad ska det vara bra för liksom?

Minga fick en puss, för hon luktade så gott. :)

Det blidde en kväll på akuten för mamma och mig. Kul? Lite smått lagom... kanske...

Direkt när dörren öppnades kom jag på varför jag inte gillar sjukhus. Då när jag hälsat på morfar och sett hur han fått kämpa för att bli bra igen. Åren jag gått fram och tillbaka med min hand och det konstaterats att "det är inget fel på den" eller "lite träning så är den som ny igen", nej det är lugnt, jag är bara sjuk i huvudet som tror att jag har ont. HA! Det tog ju bara 5 år innan någon kom på vad felet var... Men lilla gumman, ditt ledband är ju av!
Nej, sjukhus har aldrig varit min grej. Dom hittar ju ändå inget fel. Hur kul är det att ligga i en säng i nästan 4 timmar och sen få höra att man får gå till husläkaren för att ta lite prover och bla bla bla!
Imorgon blir det besök hos husläkaren. Får väl se hur levern mår. Och sånt där, ni vet...

Apropå får och lampstänger, det var nån ung man som ringde hem till oss i natt vid 2 och fråga efter mig. Pappa svara och blidde lite smått upprörd för han trodde det hade hänt nåt och så skulle han upp vid 5 och jobba. Vad den unge mannen hette kom pappa knappt ihåg, det namn han sa var inte så troligt. Just nu håller jag på och dö av nyfikenhet för jag undrar vem det var. Ofta nån ringer hem hit mitt i natten och frågar efter mig. 8-) Dessutom så vet jag ingen som har mitt hemnummer (inte för att det är så jävla svårt att ta reda på), som skulle våga ringa kl 2. Föräldrar kan ju vara så läskiga. :)

Ett stycke B som inte svarar på mess, vem ska jag då be om lugn ifrån?

Förlåt, mamma förlåt...

Enda sedan jag börja skriva i min blogg har jag funderat på ifall jag kanske borde skriva några ord om det jag egentligen skriver om. Det jag tror en del glömmer bort är att en text på svart och vitt kan uppfattas helt olika av alla. Så som jag som skriver uppfattar det och så som du som läsare uppfattar det. Därför hatar jag egentligen msn och sms, för man har ingen aning om ifall han på andra sidan skrattar, ifall hon gråter, ifall han håller på att riva huset eller ifall hon skriver i sömnen. Med andra ord, man har inten aning om vad den andra människan är på för humör.
När jag skriver blir det som i en ond cirkel. Jag har en tanke i huvudet som jag vill få ur mig, samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag är så jälva negativ och då blir jag ännu mer negativ än vad jag egentligen kanske är. Sen så finns det säkert dom som tycker att det verkar som att jag tänker ta livet av mig, men riktigt så är inte fallet. Visst, jag mår inte så jävla bra, men jag har en sak jag ska genomföra innan jag dör, och det finns saker jag vill uppleva innan jag dör. Så ja, det finns faktiskt stunder som även jag har livsglädje. :) Eller iaf söker efter den...

Sen ska jag väl tillägga att det kommer nog komma en hel del negativa inlägg då jag troligen kommer byta medicin till en ny, vilket innebär nya biverkningar och flera svackor. Jag längtar så efter den dagen jag slipper mediciner och allt sådant. Kanske kommer aldrig den dagen utan medicin, men jag kanske iaf kan må bra.

Då var man där igen. Längst ner på botten, lämnad ensam kvar. Mamma, vad vill du egentligen att jag ska säga? Det finns aldrig något att säga. Inte till någon. Inte för någon.
Minnen ekar och röster hörs. Vart tar man vägen när allt omkring blir till ett fängelse? Jag har aldrig hittat vägen ut. Hur man flyr.


Vad gör jag nu då?